"Några av klubbens medlernmar har bett mig att berätta vad sorn döljer sig bakom Ullafatet, och sanningen är mycket enkel. Under tennisklubbens forsta primitiva år var vårt hem den centrala punkten i verksamheten, vi hade ju ingen klubbstuga, det var nära att springa hit om det började regna och Ulla hade hand om bokningarna på banan.

 

Det var en rolig tid, många lördagsfrukostar höll på långt in på dagen, för det flöt alltid upp några tennisspelare, och kaffe det dricker ju nästan alla.

 

Under denna tid drabbades Ulla mycket svårt av en personlig forlust. Inom ett år dog bagge hennes föräldrar och det är ju ett slag for varje manniska. Jag Iåg själv ute och reste å tjänstens vägnar, och var borta hela veckorna, och hon var alltså ensam med sorgen och två vilda grabbar. Men tack vare att alla dessa trivsamma tenniskompisar så ofta behövde hjälp med det ena och det andra, fick Ulla så mycket att göra, att hon inte fick tillfälle att gräva ner sig i sorgen. I tacksamhet över vad karnratskap, kanske omedvetet, lyckas åstadkomma, bestämde jag mig för att på något vis visa min tacksamhet gentemot klubbkompisama. Det blev det ständigt vandrande hederspriset Ullafatet som utdelas till någon förtjänt medlem.

 

Det ar inget pris for en sportprestation utan det är ett bevis på god kamratskap och god klubbanda.
Fatet delas ut av en jury sorn består av de tre senaste innehavama av Ullafatet."